har bara lust att skriva av mig.

när man va liten, brydde man sig inte om någonting. man bara gjorde det som kom. man va så söt & underbar. man gjorde aldrig något fel. sen växer man, när man va lite äldre, började man få fler klagomål, skit, förlora vänner. jag vet hur det känns. och jag skriver inte detta för att få uppmärkssamhet, utan för att jag behöver skriva av mig någonstans. nu när man blivit äldre. är allt fel enligt alla, allt jag gör blir fel. en sådan liten sak, hur kan den bli så stor ? , man förlårar vänner, dom går och kommer aldrig mer tillbaxs. tillslut står man ensam kvar, inte en enda som bryr sig. jag kan vara skit glad i skolan le och skratta, men sen ? vet ingen hur jag mår innanpå. ingen frågar hur jag mår, ingen bryr sig. jag vet inte vilka som är äkta och falska längre? , vilka som stannar och vilka som går. visst, jag märker det. men dom kanske stannar kvar tills sista sekund. när man behöver personen som mest har man inte den kvar, jag kan ha blivit annorlunda, kaxigare?, gjort saker som är fel. men jag vet inte om det själv? , berätta det till mig istället. jag funderar på att lägga ner allt, ja. ge gärnet på skolan. för det e ändån inte lönt att kämpa efter något som du inte kan nå målet i. jag saknar tiden som fan när man va liten, inget gick snett & nu går allt snett ? , vänner, familjen, kärleken, djuren. jag mår skit pga att mina föräldrar är skilda. för ett årsedan kunde dom inte prata, så fort dom pratade började dom bråka, jag tycker det är sjukt jobbigt att mina föräldrar är skilda. det känns som man är ett paket som åker fram och tillbaka? , när vi va små, då hade jag det perfekt helt enkelt. jag hadé det, medans nu är det verkligen inte ens nära.
och jag är inte den ända som har det såhär.
men till er vänner som finns kvar hos mig, som bryr sig. jag vill tacka er sjukt mycket. ni gör mig starkare, och det behövs. ni är sjukt underbar, och jag älskar er massvis.